Dagens tips.

Igår såg jag en film som var bland det bättre jag sett på länge i filmväg. Filmen heter Freaks och är från 1932. Den här filmen har på något sätt funnits i mitt huvud sen tonåren utan att jag vetat om det, lite grann som när man en dag hör en låt som man aldrig hört tidigare men den känns så perfekt och den låter som att den alltid varit med en. Se filmen, läs sedan på om the doll family, fäll en tår och tacka mig senare.

Här är hela filmen på nätet:

Freaks from Billy Blaze on Vimeo.

Man ska inte tänka.

När jag var 14 och full av frågor och funderingar om livet så sa min pappa att man ska inte tänka så mycket, då blir man bara ledsen. Sant. Nu efter några veckor av studerande av radiovågor från rymden, döda stjärnor, guds ickeexistens och så vidare, så känner jag mig just ledsen. Inte så att jag vill gråta eller så, mera att jag pekar på saker och ting och säger: meningslöst.
En sak som däremot får mig att känna lite mer mening i tillvaron är att AIK spelar match ikväll. Så enkel kan min tillvaro ibland vara. När jag känner att saker är meningslösa så gäller det att fylla sin tid med så mycket meningslöst som det bara går. Till slut når man en punkt där man tycker att saker är kul igen.

Något som alltid är kul oavsett humör är The Ricky Gervais show.

Rulla filmen!

Det råder viss förvirring i mitt huvud kring hela Voyager projektet och konsten runt omkring. Kanske behöver jag inte omformulera hela historien till konst med tanke på att historien berättar sig själv så pass bra. Äsch, skit samma, det här blir bara dravel.
Vad jag däremot VET är att jag och Karl Pilkington i vissa sammanhang delar samma drömmar:

Might be a problem.

Med oljekriser, global uppvärmning och stundande undergång så brukar varje generation, i största möjliga mån, försöka lämpa över problemen på nästkommande generation. Det är ett win-win koncept för alla för att nästa generation skapar sina egna problem och får sedan chansen att göra samma sak mot generationen efter den och så vidare.

För min generation så kommer inte alla de dåliga ting vi ser nu att vara det stora problemet. Det stora problemet blir när Voyager 1 och 2 kommer tillbaka med arga utomjordingar i släptåg efter denna krigsförklaring som generationen innan oss skickade upp:

Arbetsrelaterat

Just nu är jag helt besatt av en låt som skickades upp i rymden tillsammans med en massa annat som var en del av "Voyager the interstellar mission". Vad det är får ni lära er på egen hand, tro mig, det är roligare att lära sig på egen hand.

Sätt på er ett par hörlurar, höj så mycket det går och titta sedan upp mot stjärnorna när natten kommer. Närmare gud, kosmos, evigheten, whatever, kommer man inte. Alltså sjukt nära. Den dagen jag ligger i min säng med familjen runt omkring mig och väntar på the saints to carry me home, då vill jag ha den här låten på högsta volym. Glory hallelujah.

Tala ut.

Jag lider som många andra i detta avlånga land av en sjukdom. En sjukdom inte många vågar tala ut om i rädsla för att bli näthatade och uppläxade av arga know-it-all människor. Jag lider av vad experterna kallar för syftningsfel. Min kära syster påminde mig om det för någon vecka sedan när hon sa: "du har fortfarande problem med syftningsfel på en del ställen". Hon var också personen som tidigt uppmärksammade min sjukdom och fick mig att förstå hur illa det verkligen låg till.
Jag kan inte komma ihåg att det pratades mycket om de och dem (alltså syftningsfel, när det gällde genus, sexuell läggning och etnicitet så var utgångspunkten tydlig) när jag gick i skolan. Jag har alltid skrivit DOM och skulle gärna fortsätta med det om det inte var så att man inte får göra det om man vill uppfattas som smart. Man vill ju inte uppfattas så som sanningen ser ut med 0.8 på högskoleprovet.
Jag har försökt lära mig via google hur man skriver rätt. Ett bra knep, som jag ändå har problem med, är att byta ut de och dem mot mig och jag. Om man skriver mig och det känns rätt så är det alltså dem man ska skriva. Mig innehåller bokstaven M och det gör även ordet dem. Hoppas att detta nyfunna tips kan hjälpa någon därute som lider av samma problem som jag.

Hoppas att ni tycker om mig även om jag har svårt att skilja på de och dem, även i fortsättningen.

Jag hade rätt.

Att vara 25 är faktiskt bättre än att vara 24. Idag till exempel åt jag en frasvåffla med hjortronsylt och drack en dubbel espresso till. Det hände aldrig när jag var 24. Det här kommer bli storartat.

Hej då 24.

Idag har det passerat 365 dagar sedan jag fyllde 24 och jag tänkte att jag skulle försöka göra en sammanfattning av dessa dagar.

Jag hade ett PS3 som jag fick när jag fyllde 24, måste ha varit den bästa presenten i mitt liv, jag spelade självfallet bort större delen av hösten 2010. Förståeligt. Fick ett stipendium, sålde mitt första verk, sålde flera verk, hade pengar för en gångs skull, jag tyckte livet var awesome. Förståeligt. Jag gick tredje året på mejan, sökte till master på mejan, kom inte in på mejan, "kickades" ut från mejan, jag blev något bitter. Förståeligt. Sökte en utbildning på universitetet som jag verkligen ville gå, det blev strul med antagningen, blev struken, klagade, fick svar, de sa "so what?", blev bittrare. Också förståeligt. Gav fingret åt allt, fixade en ateljé, jobbade mest hemifrån, började spela musik igen, behövde inte pengar, fortfarande bitter men har ändå en positiv bild av framtiden. Kanske också förståeligt.

När min dotter eller son fyller 24 och det är dags för mig att hålla tal så vet jag exakt hur jag tänker inleda talet: "När jag var 24 så trodde jag att världen låg vid mina fötter, det gjorde den inte. Det var fanimej den sämsta åldern jag någonsin fyllt, PS3 till trots. Hoppas att det går bättre för dig annars så tar förhoppningsvis allt slut när du fyller 25. Då kommer allt att ändras till det bättre".

Grattis till mig.

Några timmar kvar.

Om några timmar så fyller jag 25. När man är 25 är man fortfarande ganska ung men ändå äldre än när man var 20, rent krasst alltså. När jag fyllde 20 så tänkte jag att nu kan det bara gå utför. Viktmässigt gick det uppåt, vilket är bra när man tidigare hade svårt att passera 50 kg. Nu väger jag 65, det tycker jag dock är mindre bra. Vikten säger inte allt som man brukar säga MEN när man fått en lätt dubbelhaka och magen viker sig i fem olika fettvalkar när man sätter sig ned så tycker jag att jag får vara lite missnöjd.
Jag har även börjat stöna när jag reser mig upp.

20 år gammal:

Marcus Birro.

Marcus Birro. Vem är han egentligen? Vad gör han? Varför? En gång i tiden så fyllde han säkert nåt sorts syfte. Han är ju, trots allt, journalist och författare. Helst skulle han nog vilja bli kallad pionjär, hjälte eller martyr, det kommer tyvärr aldrig att hända. Trist.

Med stora ledsna valpögon gick han ut i media med att han stänger ned sitt twitter konto för Magnus Betnér är så elak mot honom.
Med stora ledsna valpögon gick han ut i media och sa att "De jävla idioterna gav mig sparken" när TV4 lät honom gå i och med hans kandidatur till partiledarposten för KD.
Med stora ledsna valpögon säger han att han inte förstår, han känner sig vilsen och utfrusen.

Det här är riktat till dig Marcus om du hittar hit efter att ha googlat dig själv: SHUT. THE FUCK. UP.